Pedagogik o köttbullar i öronen

Idag kan jag med samvete säga att jag varit modig, jag har kört ecodriving med lite olika kunder idag, vissa gick det bättre än med andra. Ibland kan jag känna att jag skulle kunna lära ut på ett ännu mer pedagogiskt sätt men i stort sett är jag nöjd med dagen. Alla kunder fick bränslebesparing och verkade nöjda, dock kan jag själv känna att jag ibland brister i pedagogiken o måste försöka analysera vad jag kan göra bättre. Jag tänker helt enkelt BLI BÄTTRE! det är inte svårare än så, jag är inte superbra än MEN jag tänker inte strunta i det utan bli bättre. Rom byggdes inte på en dag..

Ikväll har jag för övrigt varit på en klasskväll i kidsens skola för att samla in pengar till nått outgrundligt projekt jag inte riktigt förstod syftet med. Barnen tjatade till sig en selma-peng och gjorde slut på den vid cafébordet snabbare än jag kunde säga "spara pengarna"...*poff*...lillskruttan spelade en central roll i ett skådespel om rymden.. asså jag vet inte om ni som läser detta har barn och kan upplysa mig om fakta, jag sitter alltså på en stol o kollar på en grupp ungar där den ena sjunger falskare än den andra, en står o pillar i näsan o vår skruttunge har uppenbarligen problem med att både skräna som en fiskmås och göra rörelser samtidigt (vi får då rakt hoppas att simultankapacitet kommer med puberteten annars är det riktigt kört för henne att gå och prata samtidigt). Det ja undrar är; Alla leende föräldrar, tycker dom verkligen att det är så jävla bra eller har dom en virtuell köttbulle i örat o fånler bara för att det är brukligt? Jag vet vad jag gör iaf, för bra är det fan inte ;)