Mamma, jag saknar dig.. Jag saknar dina kramar, din röst och sättet hur du sa att du älskade mig. När jag växte upp fanns du i min närhet, du fostrade mig att vara mig själv och visa mig från min bästa sida. Någonstans gick det fel mamma, vi skiljdes åt när jag var nyvuxen, det var jag som tog steget från dig mor, det var jag som tyckte att jag inte behövde dig i min närhet. Sen mor när det var försent, då kom svedan, då kom knivarna och skar mig i huden så det röda visade sig. Ångesten som kom var som en tsunami, en flodvåg som slog sönder dagar och fick mig att gråta mig grå. Du älskade mig mamma, jag visade nog alldeles för sällan hur mycket du betydde för mig. Ofta skojade jag nog bort det som var vårt. Nu när allt är försent, nu när allt tonat bort så finns bara min saknad kvar. Åren kommer att gå, allt kommer att gå från svart till mer grått. Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag saknar dig och att jag älskar dig mor...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar