Är inte längre upprörd, inte arg, inte ledsen, sorgsen eller rädd. Bara förundrad över hur livet ibland kan te sig. Jag begär inte att någon annan än du ska förstå mina ord. Jag accepterar dina fel och brister, men kan inte acceptera mina egna. Du var min ledstjärna, min värme och mitt stöd i livet. Jag borde varit där för dig. Jag borde känt ditt lidande, din smärta och sorg. Jag var obetänksam och arrogant. Du gjorde dina val i livet jag inte kunde begripa men ändå borde haft förstånd att stötta. Du är fortfarande jämt i mina tankar. Du fattas mig. Livet är så skört, och en dag var du bara borta min mamma..
Din son, Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar